Så orättvist!
.....men att jag fortfarande inte kan gå till dig mamma och dricka kaffe och prata....inte okey😪
Sorgen ändrar skepnad varje dag och ibland väljer jag att slå bort tankarna för jag orkar inte...hur många tårar finns det?
Jag har varit arg ett tag...arg för att det känns orättvist..du hade kämpat så länge och mycket dom sista 10åren med både det ena och andra...du var inte värd att behöva förlora...du var värd att få njuta av skörden efter allt slit och kämpande....så förbaskat orättvist!....så orättvist att jag inte får ha dig kvar...att inte mina bröder får ha dig kvar...dina barnbarn....så orättvist!
Allt man tror på får sig en prövning för sorgen har svårt att hitta meningar till allt...att det var menat så...det enda jag tror på är att du har det bättre nu och varför jag väljer att hålla fast vid det är för att det känns lite bättre då...för dig och för mig mamma.
Naturligt har många tankar cirkulerat inom mig...tankar om min familj...släkt...hur vi tar hand om varandra...att vi väntar alldeles för länge det blir får många sen...sen som till sist aldrig händer...vi är ju så himla upptagna hela tiden!
Jag vill inte vara frånvarande längre jag vill finnas lite mer...vill närvara med mer känsla...Vill finnas till för dom mina och människorna i min väg...det är alltid lättare att gömma sig och titta på det kräver inte så mycket av en själv...Låter kanske stort det jag skriver men det är det ju inte egentligen utan det handlar om att ta ett ansvar...ansvar över sitt liv....vill man LEVA eller vill man bara leva...
Kram